Jean-Marc Imbert och Sophie Matheaud diskuterar föreställningen. Jean-Marc på hingsten Yelo.- Hej, jag ringer från Sverige, jag är dokumentärfilmare och jag undrar om jag får göra en film om dig.
- Javisst, sa Jean-Marc Imbert.
Sen var det klart. Detta var i början av 2004 och så lät det första gången jag och Jean-Marc hade kontakt. Men inte sista. Det känns som om oceaner av tid har förflutet sedan dess. Som vanligt tar det tid att finansiera en film. Det tog alltså flera år innan jag verkligen kom iväg för att filma.
I juni 2006 steg jag och fotograf Johannes Strömberg ut från ankomsthallen på flygplatsen utanför Marseille rakt ut i den torra varma medelhavsluften. Vi hämtade hyrbilen, en sprillans ny pytteliten citroen. Men air conditionen funkade inte och det var hett! Jag körde och Johannes guidade. Utan honom hade jag inte klarat det för jag hade inte haft körkort särskilt länge. Självfallet körde jag vilse. Det var början på många timmars snurrande i det provensalska landskapet. Om jag tillbringat många timmar
vid ratten i södra Frankrike har jag tillbringat ännu fler timmar cirkulerande runt otaliga rondeller. Den här första dagen slutade med att Jean-Marc fick komma och möta oss ett par kilometer från sitt hem när vi snurrat i timmavis. Allt såg ju likadant ut till en början. Han kom körandes i sin audi och steg ut ur sin bil och vi steg ut ur vår. Han gjorde omedelbart ett oerhört starkt intryck, inte så lång, energisk, brunbränd, med ett fast handslag och vackra mellerade ögon. Vi introducerade oss och följde med hem till Jean-Marc och Sophie och började genast planera inspelningen som skulle börja nästa dag. Jag och Johannes hade redan då checkat in på ett litet familjeägt hotell beläget vid den lilla stadens marknadstorg. Sent på kvällen anlände vi till vårt hotell. Nöjda med oss själva parkerade vi bilen brevid själva torget. Nästa morron skulle vi möta Jean-Marc där, eftersom det var lördag och det är marknadsdagen. Vi sov ovaggade vill jag lova, den natten, efter resan. Nästa morgon knallade jag ner till torget där marknaden var i full gång. Grillade kycklingar trängdes med marockanskt myntate, kinesiska wokar, afrikanska kaftaner och lokala delikatesser som olivolja och chèvreostar. På hörnet mitt emot torget hittade jag ett litet fik med gudabenådat kaffe. Ack och ve, franskt kaffe i sydeuropeisk morgonfräschör. Det finns inget bättre. Jag satte mig på uteserveringen och bara njöt. Bilen stod parkerad en bit bort. Leende letade jag efter den med blicken. Men var var den? Den var borta. Bilen var definitivt inte var jag lämnat den.
Jag knackade en bordsgranne försynt på axeln och försökte att dölja min
växande känsla av desperation.- Där kan du inte parkera. Det är marknadsdag idag. Polisen fraktar bort alla bilar som står runt torget lördagmorgon.
Den unge mannen tittade medlidsamt på mig.
- Du är inte den första som råkat ut för det. Och troligen inte den sista heller.
Det var knappast någon tröst. Sedan följde några eländiga timmar där jag dessutom blev bemött som den brottsling jag förmodades vara, eftersom jag parkerat på ett så okristligt ställe. Polisen på polisstationen mer eller mindre förhörde mig. Räddade mig ur knipan gjorde förstås Jean-Marc, som jag ringde från polisstationen och som kom dit, han började nu anta en hjältes proportioner. Den sprillans nya lilla hyrbilen hämtade vi på ett skrotupplag flera mil i från staden och fick lösa ut för cirka tvåtusen kronor, sura budgetpengar, utav en butter fransk madame med huckle, som såg ut som hon var sprungen rakt ur den franska revolutionen flera hundra år tidigare.
Det var början på en rad äventyr under inspelningen, inte minst på grund av att jag körde vilse flera timmar varje dag. En gång hamnade jag i fel körriktning och alla tutade på mig. Det var hemskt. Men jag överlevde i alla fall. Och det gjorde alla andra också. Det har jag inte berättat för någon tidigare. En annan gång hamnade jag till och med i fel stad. Nu har filmen varit färdig ett tag. Och på söndag så visas den alltså på SVT. För mig har det varit en spännade film att göra och jag hoppas att ni tycker om den.
Ett extra tack till "Glada Ryttarringen", som varit ett otroligt stöd under hela processen och förstås Patrick Bratt, min tålmodige projektledare på SVT, vars respons och konstruktiva kritik varit guld värd.
Jag hoppas ni alla kan njuta riktigt rejält av filmen!
Boel Zetterman
regissör och producent
Sophie, Jean-Marc och Yohan Castel planerar en föreställning, som så ofta, sittandes på den vackra terassen.De två små bilderna i texten porträtterar Johannes Strömberg när han filmar hemma hos Jean-Marc Imbert samt Jean-Marcs turnélastbil med plats för tio hästar.
foton©bobofilm&television
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar